Iceland vann Elitloppet 2010.
Så var det över. Julafton för alla travfans: Elitloppet 2010.
Är man på plats blir det snabbt tydligt att det finns många definitioner på ordet ”fest” och det jag kan tycka är tråkigt är att många, för många, dricker alldeles för mycket i förhållande till vad de klarar av. Och hur modernt känns det att gå på trav när ”strippklubbstaxin” (?) står parkerad utanför.
Vilket för övrigt måste vara världens sämsta jobb.
Desto roligare att se de som har riktigt roligt i publikhavet och älskar både sport och spel!
Personligen känner jag mig inte tillräckligt initierad för att gå in stenhårt för den här veckan och suga in allt som bjuds. Coupe du Ronde, Undici, Le Bon Palais, E-läktaren och allt vad det heter. Kanske är jag en annan person i slutet av sommaren? Mer om detta någon annan gång.
Jag såg istället ett bra tillfälle att bjuda upp morföräldrarna till Stockholm. De har faktiskt aldrig varit i huvudstaden tillsammans, så det var kul.
Spelet
Det är lätt att det blir mycket spel en helg som denna. Jag försöker hålla disciplinen och inte spela på allt. Mest irriterad var jag kanske ändå över att jag inte spelade en idé jag haft hela veckan – ett 100 kr platsspel på Indra Pine. Givetvis kom duktige lärlingen André Eklundh trea och platsoddset var finfina 8,39 – det näst bästa under hela tävlingsdagen! Ibland är prestige viktigare än kronor och ören.
Men jag är nog världsmästare på att prata högt om lösa idéer. Min andra huvudidé, 100 kr på Nimrod Borealis som vinnare i första elitloppsförsöket, var t.ex. inte särskilt bra. Inte alls faktiskt.
V75 gick inte heller något vidare. Prima Stella hade man hört goda ord om från Johan Lindberg (Lindberg Orakat) och Axevalla-Otto (axevalla.se) och hon var nog den förste kuse under tio procent att strecka – men det kändes för mig givet att spika Skully Gully när hon inte blev så hårt betrodd. Quantum Oliver fanns med på ”TV-systemet” som jag gjorde i sista sekund – det blev fem rätt totalt (missade Yarrah Boko och Prima Stella) och pengarna tillbaks.
Sporten
Det är i efterhand glädjande att Irving Rivarco vann Sweden Cup. Varför? Jo för hur ska man annars kunna marknadsföra Elitloppet internationellt när sju av åtta hästar i elitloppsfinalen är tränade i Sverige och körs av svenskar.
De internationella kuskarna acklimatiserar sig helt enkelt för dåligt och de kör bort sina stjärnor. Lucky Jim var ingen bluff. Nimrod Borealis fick redan i fjol veta varför han inte kan vinna Elitloppet (i år haltade han). Oyonnax (!) och tyvärr så satt Define the World fast med krafter sparade. Samtidigt som Örjan Kihlström kör in två finalister från hopplösa lägen så tappar vi de internationella hästarna redan i försöken. Pga. kuskarna. Jag kan egentligen för lite om sporten för att ha en 100% vattentät argumentation, men visst är jag inte helt och cyklar?
Örjan Kihlström förtjänar dessutom lite kredd. Han körde två hästar till final från spår åtta – båda fick toppspår i finalen (spår 4 och 5, som har utmärkt statistik när det rör sig om hästar i de högre klasserna). Det enda som skrivs på nätet är att Örjan valde fel häst i finalen – ett tragiskt exempel för när rubriksättning blir viktigare än innehåll. Sprang Iceland hem elitloppet utan sulky? Såg ni?
Det var för övrigt en otrolig tur att inte Åke Svanstedt vann. Inte på grund av hans förflutna. Inte på grund av hans skakiga relation till media. Utan helt enkelt eftersom vi behövde en vinnare som regelrätt kunde slå fjolårets, nu när Lucky Jim förblev osynad tack vare en underpresterande kusk.
Ett sista grattis till Stefan Melander, Iceland och Johnny Takter. Och till Örjan Kihlstörm som jag hoppas kan få en liten, liten, del av prispengarna i slutändan. Eller vad tycker ni?

Stefan Melander, Iceland och Johnny takter. Bildkredd till Lars Jakobsson och Kanal 75
Senaste kommentarer