Dag 80 och jag ska återigen börja blogga dagligen.

Inte för att jag har tid.

Inte för att jag har lust.

Men för att jag behöver bloggen för att motivera min träning igen. Det har varit svårt att få igång både hjärna och kropp efter Spring Break, vilket givetvis går att skylla på en hög konsumtion av alkohol. Men framförallt (faktiskt) så beror utmattningen på utebliven sömn under de 24 timmar långa bilresorna som vi gjorde.

Imorgon ska jag dock upp tidigt och promenera. Nu har jag tryckt på gymmet sen i januari och det börjar bli dags för ”deffen”, och långa promenader får fungera som en bra start (komplettera med gym, förstås).

Kul inlägg?

Här kommer ytterligare en Spring Break-tune som är mer av en hit i allmänhet (åtminstone i USA, den kanske slagit där hemma också?).

Överhuvudtaget så gillar jag hela den nya vågen av elektro-hiphop (Adam Tensta, Saul Williams m.fl.) och de får gärna ta över dansgolven från den traditionella mainstreamhiphop som inte gör någon lycklig. Den här låten är fet! Och dessutom känner jag lite som Filip och Fredrik i deras USA-resa (P3 Sommar, 2006) när de pratar om hur Paul Simon och Art Garfunkel sjunger ”lookin’ down on Central Park” (Spotify-länk) och att som publik kunna känna att man är en del av det (Linköping var ett segertåg, som Winnerbäck skulle säga).

Äsch? Det är väl bara Markus som skrattar åt det här. Har du inte hört episoden så blir det här ändå alldeles för djupt. Men vad jag menar är att när LMFAO ropar ”I’m In Miami Bitch” så finns det all anledning för mig att känna mig delaktig. Jag är inte i Miami. Men jag är i Florida. Och det är tillräckligt…