9. Cedric Bixler-Zavalas cirkusnummer 2008

Det här klippet är speciellt för mig personligen eftersom jag var närvarande på Cirkus denna februarikväll tidigare i år då händelsen utspelade sig. Det kan vara svårt att förstå det galna i klippet, även om kommentarerna omkring klippet berättar en del. Bakgrunden är att frontsångaren i The Mars Volta, Cedric Bixler-Zavala (känd även från utmärkta  At The Drive-In) är så fullständigt inne i musiken att hans ögon är nästan helt slutna samtidigt som han verkar sjunga tyst för sig själv, troligtvis något på spanska som jag ändå inte förstår och troligtvis är han också påverkad av substanser som gör att mystiken kring 1970-talet för en kort stund gör blixtvisit i Stockholm. Det är där någonstans som den absoluta galenskapen tar sitt avstamp och detta YouTube-klipp tar vid.

Vad Cedric gör sedan är att han kastar ut Thomas Pridgens High Hat i publiken utan att tänka på den potentiella livsfaran i detta, han rycker åt sig en kvinnas handväska och fortsätter sin färd ut i publikhavet – får tag i en digitalkamera men bara kastar iväg denna (extra roligt är såklart det faktum inte ens enklare digitalkameror var tillåtna den här kvällen). Lyckligtvis så klarade sig denna digitalkamera bra, och höjdpunkten av en oförglömlig kväll kunde bli förevigad. Den är oförglömlig framförallt på det musikaliska planet: Lyssna på klippet och förundras över hur intensivt det låter! Så där lät det i över två timmar!! Vältränat är ett bra ord.

Jag utlovade tidigare idag att lista mina tio personliga favoriter när det gäller rockögonblick på YouTube, men då jag vill beskriva varför jag valt klippen jag gjort så väljer jag att presentera dem i tio separata inlägg: Vi börjar med plats tio.

10. Tjackspattig Håkan Hellström i Sen Kväll Med Luuk

Jag minns det här ögonblicket som igår. Det var några år sedan, så jag levde i illusionen av att Håkan var ren, att textrader som ”nere men uppe på fem” från debuten ”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg” inte var subtila drogreferenser (det kanske de inte är heller, min poäng är snarare att jag inte ens hade tanken på detta). Jag var naiv, och på samma sätt som jag gick på mytbildningarna omkring amerkanska chockrockare som Marilyn Manson och Slipknot så svalde jag oskuldsfullheten som omgav Håkan Hellström. Jag låter det vara osagt huruvida han faktiskt är påverkad i det här inslaget, det är Håkan Hellströms berättelse om ”höjden av utanförskap” som gör detta till tidernas tionde coolaste rockögonblick.




Fredrik Strage ska kora det största rockögonblicket på YouTube och han gör det på rockhaket Debaser den 10 september, självklart ska jag försöka ta mig dit. Men vem vinner?

Låt se nu: Fredrik Strage är enfaldig jury och industrirockbanet Agent Side Grinder tolkar vinnaren – det mesta tyder på att förstaplatsen går till Nine Inch Nails. Det är så oerhört förutsägbart, men samtidigt tror jag inte ens Fredrik Strage kan låta oförutsägbarhetens frestelse gå före det faktum att deras framträdande på Woodstock ’94 verkligen tillhör tidernas rockögonblick.

Faktum är att klippen därifrån är så coola att de troligtvis bidrog till att NIN vann utmärkelsen ”tidernas bästa hultsfredsspelning” i Metro för ett par månader sedan. Strage satt då själv i juryn och så sent som för en vecka sedan (i UR) så berättade han hur den regnfyllda spelningen påminde om konsertbilderna från Woodstock på ett härligt sätt. Det är med andra ord inte lösa antaganden som tyder på att Nine Inch Nails vinner denna prestigefyllda lista, jag har hard facts som pekar på att vi får en rättvis vinnare.

Nu ska jag snart åka tåg, då ska jag fundera ut hur min topp 10 skulle se ut, jag återkommer senare idag!

Igår såg jag The Hives som en del i att Gröna Lund firade 125 år. Snabbt räknat så tror jag det var 6:e eller 7:e gången jag såg bandet och det är förvånande hur de aldrig blir tråkiga, även om mycket av mellansnacket börjat gå på rutin i flera års tid.

Låtarna från de senaste skivorna är bra, men när endast fyra äldre låtar får plats i setlisten (Die Alright, A.k.a. Idiot, Main Offender och Hate To Say I Told You So) så är det inte utan att man börjar sucka och tänka ”de var bättre förr”. Return The Favour från senaste The B&W Album visar att Fagerstakillarna lyckats göra publikfriande musik i tio års tid och jag är inte förvånad om det blir som Howlin’ Pelle säger – att de ska vara med och fira 150 årsjublieet också!

Jag har lagt till Cult Of Lunas MySpace-RSS på min startsida, men då killarna inte verkar skriva där särskilt ofta så har jag totalt missat en glädjande nyhet: Cult Of Luna gör fyra spelningar i höst! Jag ska 100% säkert se dem på Debaser Medis, och att få se dem på Storan i Göteborg känns så lockande att jag nog vågar säga att det blir två gig, kanske till och med tre? Jag menar, varför inte stanna till i Linköping?

Jag upptäckte Cult Of Luna i och med Salvation, men har trots detta endast lyckats få tid, datum och plats att stämma två gånger då de varit på turné: Roskilde 2007 och på Pustervik tidigare samma år. Upplevelsen båda gångerna var så intim att jag vill utnämna dem till Sveriges utan tvekan bästa liveband, i mitt tycke är de bäst även på skiva. Det här är ett band vars musik kryper in under skinnet och förändrar – ”Finland” kan vara det mest fulländade stycke musik som någonsin har gjorts på svensk mark.

Vad är det då som gör Cult Of Luna så unika? För mig handlar det om att de verkar vara oerhört fina killar som skapar en mer eller mindre unik fusion mellan indiepop och metal som jag uppfattar som väldigt svårlyssnad. De gör helt enkelt för långsam metal och för hård indie: Kvar står en publik som egentligen inte  bryr sig så mycket om vad det är för genré eller vad de ska förvänta sig, utan tycker att det är viktigare med en sund värdegrund i botten och ett skapande som verkar mer inåtvänd i en eftersträvan att hitta sig själva, snarare än att de försöker bemöta de krav och definitioner som människor har omkring deras musik.

De har helt enkelt inte blivit ett monster som Metallica eller Radiohead, vars en gång trendsättande ljudbild blivit ett problem för dem själva. Istället kan de fortsätta att vara en av metalvärldens ytterligheter, vars publik är ganska svårdefinierad. Att de återigen tar med sig Lowood som support är ett tydligt bevis på att de bara vill göra vacker och betydelsefull musik utan gränser: Musik som jag hoppas att du tar dig tid att upptäcka.