För några veckor sedan var jag på besök i Halmstad för re-union med några vänner. Vi åt sallad på Bar Mezzo och upptäcker att Fredrik Ljungberg, en av Sveriges ytterst få internationella celebriteter, sitter två bord ifrån oss. Självklart springer det fram en del tonårstjejer och random kändis-spotters, men det är inte den uppmärksamhet som Fredrik får som gör den här historien intressant – utan den frånvaro på uppmärksamhet som drabbar vår direkta bordsgranne.

Där sitter nämligen Jörgen Persson, en idrottshjälte som ständigt stått i skuggan av J-O Waldners framgångar. Nu sitter han nästan bokstavligen talat i skuggan ytterligare en gång, dessutom i sin egen hemstad – trots att han en knapp månad senare har en förhoppning om OS-medalj i bordtennisens hemland.

Jag skulle verkligen vilja veta om Jörgen Persson satt där och myste i vetskapen om att Freddie precis kommit hem som en dålig lagkapten i ett dåligt fotbollslandslag, samtidigt som han själv laddade som mest inför det som på allvar skulle kunna sätta honom i rampluset och en bedrift som mycket väl kan leda till bragdguld.

”Ända sedan jag började spela igen har målet varit att komma i form till OS”, säger Persson till Aftonbladet och därmed känns det för mig som en självklarhet att denna lunch på ett subliminalt sätt bidragit till att Jörgen Persson mer än någonsin vill sätta sig själv i rampluset som Sveriges mest älskade idrottsstjärna.

Jag har redan ställt klockan för årets svenska idrottsögonblick, gammal är äldst!