I våras deltog jag och två vänner i adidas Guerilla Marketing Challenge. Vi tog oss till finalen i Herzogenaurach, Tyskland, och nu har Entrypark (arrangören) färdigställt en video som kommer att användas i samband med promotion och liknande. Jag hade hög puls genom hela klippet, det kändes som en obeskrlvlig situation när man var på plats i Tyskland och att vara delaktig i en video som det här känns också helt sjukt. Stort tack till Entrypark och Adidas för den här upplevelsen.
Ps. Jag har inget bra svar på varför jag säger ”Gothenburg” på frågan vart jag kommer ifrån. Jag tyckte väl varken Karstorp, Öxnevalla eller ens Varberg var så internationellt gångbart?
Nu har jag uppdaterat toursektionen på hemsidan, det är inte mer avancerat än att jag listar alla konserter jag sett. Än så länge har jag bara fyllt i årets konserter (jag hoppas inte jag glömt någon), men fler är att vänta inom kort.
En annan nyhet är att det åtminstone en gång i veckan kommer presenteras en webbradio här, där jag rekomenderar musik genom en spellista som är perfekt att använda vid städning eller liknande. Det är tjänsten imeem.com som kan erbjuda detta tack vare reklam mellan låtarna, och även om det är för tidigt för mig att säga hur bra tjänsten är (jag tycker att ljudkvalitén och utbudet verkar vara sådär) så känns det hursomhelst kul att presentera lite musik här på hemsidan. Tjänsten har funnits sedan några år tillbaks och är inte på något sätt ny.
Svenska Spotify är en liknande tjänst som än så länge är lite av en hype, men jag vägrar tro på den hysteri som säger att dessa gratistjänster radikalt kommer att ändra musikindustrins intäktsmodeller. De är intressanta komplement, men det kommer att finnas möjlighet att skapa värde genom fysiska prylar (Digipak CD:s etc) i många år framöver, så varför skulle musikförlagen bli lyriska över att sajter levererar media i så dålig kvalitet att den potentiellt skulle gå att streama över ett v90-modem?
Det är ett faktum att fysiska CD:s fortfarande dominerar totalintäkterna för inspelad musik, inte minst i västvärlden, och det är inte utan att jag förstår musikförlagen som hellre vänder sig till Activision (Guitar Hero) och mobiltelefontillverkarna i syfte att hitta nya marknader för sina immateriella rättigheter. ”Free content” har blivit ett slagord ända sedan Chris Anderson namngav titeln på sin nästa bok, personligen är jag konservativ: Jag tror att betalningsviljan finns där, och det är bara frågan om att göra tjänster så smidiga, enkla och beroendeframkallande att människor ser en vits i att betala för dem.
World Of Warcraft är typexemplet och personligen så tror jag att Spotify har betydligt mer att vinna på att utveckla den reklamfria subscriptiontjänst som de också har för avsikt att erbjuda.
Jag brukar ofta anse att jag är en kreativ person som har en förmåga att komma på många idéer, både bra och dåliga idéer givetvis. Dessvärre kan jag inte säga att de bra idéerna får medhåll av mina vänner, eftersom dem för drygt en veckan sedan gav mig priset för ”sämst kreativitet” när det gällde att hitta på en utklädnad med koppling till bokstaven ”P”.
”Pappa på stan” tyckte jag var en utmärkt idé, som passade fint bland alkoholhaltiga drycker, djupt vatten och lekar i stekande sol. Inte alls lika konventionellt som att klä ut sig till prinsessa, pippi, prostituerad, pissoar eller varför inte en klassisk penis-pirat (utklädnader vi sett alltför ofta och som är way-to-much 1900-tal).
Tyvärr så är det inte så populärt med mustaschklädda farsor som går omkring och dricker burköl (fråga din dotter) – pedofilfarsan var född!
Jag är nyss hemkommen från Stockholms skärgård, Grinda för att vara exakt. Efter en dagsutflykt med Veronika så har havsluften sugit all energi ur mig så jag gissar att jag ganska snart somnar framför TV:n – bilder från utfykten kommer inom ett par dagar. Tänkte titta på slutet av Semi-Pro, en fruktansvärt dålig komedi som inte ger något som helst avtryck mer än ett asgarv som varje kritiskt tänkande varelse tvingas sätta i halsen.
Veckans ros går till en kille som sparade mig 700 kr när jag skulle köpa ett terminskort vid SL Center Fridhemsplan, allt genom att skänka mig sitt giltiga månadskort som han inte hade någon nytta av.
Jag besökte SL Center för att köpa terminskort eftersom mitt månadskort gått ut bara 12 timmar tidigare. Det var när jag blev allt hetsigare med försäljaren i luckan som han dök upp och gav mig en hjälpande hand, kanske tyckte han bara att jag tog för lång tid på mig men jag blev väldigt irriterad på det bemötande jag fick.
Varför? Jag hade tydligen väntat en dag för länge med att köpa terminskort (jag hade ju trots allt ett kort som fortfarande gällde och tänkte att jag inte skulle behöva straffas för det). Den sekund som kortet blev ogiltigt förlorade det dock sitt fulla värde på 690 kr eftersom det var möjligt att använda ett gilitigt månadskort till att subventionera terminkortets outnyttjade tid med.
Tack SL för informationen, jag har åkt nästan dagligen med er men ändå ska jag straffas för ert paragrafrytteri.
Men jag lärde mig trots allt en läxa, att man ska ta tag i saker och ting med en gång istället för att skjuta på dem till senare. Ibland finns det förklaringar (mycket att göra), men i de allra flesta fall är ”mycket att göra” ett ganska dödfött uttryck – så jävla stressigt kan det inte vara att man inte hinner avvara 15 minuter åt ett ytterst litet problem som mentalt bara växer till en tung börda om man väljer att skjuta på det. Jag hade trots allt tänkt att köpa det där jäkla kortet i en veckas tid, just för att få problemet ur världen.
För några veckor sedan var jag på besök i Halmstad för re-union med några vänner. Vi åt sallad på Bar Mezzo och upptäcker att Fredrik Ljungberg, en av Sveriges ytterst få internationella celebriteter, sitter två bord ifrån oss. Självklart springer det fram en del tonårstjejer och random kändis-spotters, men det är inte den uppmärksamhet som Fredrik får som gör den här historien intressant – utan den frånvaro på uppmärksamhet som drabbar vår direkta bordsgranne.
Där sitter nämligen Jörgen Persson, en idrottshjälte som ständigt stått i skuggan av J-O Waldners framgångar. Nu sitter han nästan bokstavligen talat i skuggan ytterligare en gång, dessutom i sin egen hemstad – trots att han en knapp månad senare har en förhoppning om OS-medalj i bordtennisens hemland.
Jag skulle verkligen vilja veta om Jörgen Persson satt där och myste i vetskapen om att Freddie precis kommit hem som en dålig lagkapten i ett dåligt fotbollslandslag, samtidigt som han själv laddade som mest inför det som på allvar skulle kunna sätta honom i rampluset och en bedrift som mycket väl kan leda till bragdguld.
”Ända sedan jag började spela igen har målet varit att komma i form till OS”, säger Persson till Aftonbladet och därmed känns det för mig som en självklarhet att denna lunch på ett subliminalt sätt bidragit till att Jörgen Persson mer än någonsin vill sätta sig själv i rampluset som Sveriges mest älskade idrottsstjärna.
Jag har redan ställt klockan för årets svenska idrottsögonblick, gammal är äldst!
Igår kollade jag in Atmosphere på Nalen, något jag verkligen sett fram emot då jag vet hur bra hiphop kan vara live (The Roots på Hultsfredsfestivalen är ett bra exempel). Dessvärre är jag lite besviken så här i efterhand, Atmosphere saknar det liveband som gjorde The Roots så speciellt.
Om det beror på ett alltför snålt gage så är det bara beklagligt, hiphop kommer aldrig bli en respekterad musikstil så länge de envisas med att bara släpa med en DJ. Det var inte Timbuktu som gjorde sig själv till turnékung för ett antal somrar sen – det var hans beslut att använda sig av Damn! så att det blir folkfest på riktigt.
När nu Atmosphere gör detta misstag så kan det inte bli mer än godkänt (Brother Ali är dessutom en sidekick som känns överflödig). Synd, Atmosphere är en av de mest begåvade hiphopartister jag känner till och med en så enkel sak som en elgitarr så skulle Guarantees vara låtvalet som höjer sig över mängden. Nu verkar alla hiphopkids istället bli djupt imponerade så fort basen får marken att vibrera och nävarna att gå i taket, och därmed försvinner Atmospheres lugna och fina låtar in periferin denna afton.
För några dagar sedan: 9,69 i 100 m-finalen – världsrekord!
För någon timme sedan: 19,30 i 200 m-finalen – ett ännu sjukare världsrekord!!
Frågorna väcks om doping, men med tanke på Usain Bolt och dennes stadiga utveckling så vågar jag svära in i döden på att han är ren. Jag gjorde ganska snabbt en graf som visar hur Bolts personbästa på 200-m stadigt har utvecklats sedan 2001 (då han var endast 15 år gammal). Utvecklingen är otrolig, var hittar cynikerna en anledning till att han skulle behöva ta till olagliga preparat?
Anledningen att kurvan har tendensen till formen av ett ”S” är dessutom att Bolt drogs med skadeproblem 2004/2005. Ni förstår själva – den här killen kan bli hur bra som helst.
Med tanke på hans ålder, tror belackarna verkligen att han systematiskt dopats med olagliga preparat sedan han var 15? Var i denna utvecklingskurva hittar dem anledningarna till att han skulle vara dopad?
Doping har ju, enligt Miro Zalar på Radiosporten idag, en tradition av att utövarna först använder preparaten när utvecklingen stagnerat, för att nå det där extra som gör att de kan fortsätta utvecklas (något jag själv skulle tillskriva grundfundamentet i allting här i livet). Det är också kopplingen mellan ”utveckling” och ”livet” som gör att jag finner Bolt så inspirerande.
Självklart har han en medfödd, näst intill onaturlig, talang för att springa snabbt. Men utvecklingskurvan visar också tecken på en inställning som gjort att Bolt inte förblev en talang, utan att han mognade till en världsstjärna. Det är därför jag inte bara tittar på detta fenomen och tänker ”underbarn”, utan istället försöker jag ta till vara på den inspiration han ger genom sin inställning till sin idrott, och till livet överhuvudtaget. Pretentiöst? Kanske det, men jag vägrar att tro på att en människa bara föds med den egenskap som Bolt visat på löparbanan i år.
Senaste kommentarer